Fin present!

Ni vet hur svårt det är att önska sig något.

Iallafall när man får frågan.

När man inte får frågan så har man rätt så många saker man önskar sig.

Carina måste ha läst mina tankar eller något sådant.

Hon fick iallafall in en fullträff.

En önskan som jag önskat ett tag men glömt bort att jag ville ha.

Nu önskar jag mig inget mer.

Inget mer än kärlek och sundhet hos nära och kära.

Det är allt.

En blygsam liten önskan...!

Jag ska berätta varför jag önskade den.

Jo, för det är så viktigt för mig att alla ska känna tillhörighet och gemenskap i familjen.

Även de som inte bor här.

Alla ska veta att de har en plats här.

Lika mycket plats som alla andra.

Och är lika viktiga.

Jag och mannen är grunden, fundamentet i det här hemmet.

Alla barn ska känna sig lika välkomna.

Det är viktigt.

Superviktigt.

Utifrån sett kanske löjligt viktigt.

Men för mig är det livsviktigt, inte för min skull, utan för barnens skull.

Det vill jag ge dem.

Det vill vi ge dem.

Denna gåvan utstrålar samhörighet.

Gemenskap.

En familj.

Här hos oss.

Denna familjen.

Jag blev så lycklig att jag nästan grät.

Den var så fin.

Så perfekt.

Det var det första Jonathan såg när han kom.

Fint sa han.

Jättefint.

Tror han kände det också.

I love it.

I love them.

All of them!

All kärlek.

Och och och!

P