Det blev kanske inte riktigt som man tänkte sig, det här livet.
40 år.
Snart, man kan nästan börja räkna dagarna nu...
40-årskris?
Nä, faktiskt inte.
Men visst är det nu man gör en sammanfattning av det som varit.
Det är ingen slump att folk krisar just här.
De första 20 åren är ju liksom i föräldrarnas händer.
De andra 20 åren är ju upp till en själv att förvalta.
Har man gjort ett bra jobb? Blev det som man tänkte sig.
Nä, verkligen inte.
Så många val man gjorde där i 20-årsåldern, baserade på någon annans vilja.
Baserade på att man inte riktigt litade på sig själv. Men ändock val man måste leva med resten av livet. Som tur är gjorde man ju bra val också, som bara baserade sig på den egna viljan.
Som i sin tur format mig till den jag är.
26 år, första barnet. Ryggmärgsbråck. Vad är det?????
Ja, visst min tremänning har ju också ryggmärgsbråck, hon kan ju gå och går vanlig skola. Viktiga fakta just då.
Om än väldigt begränsad och onyanserad fakta. Men dock. Trösterik fakta. Lugnande fakta. Nödvändig fakta.
Kolla in bäbisen. Den vackraste ungen på denna jorden.
Blå pigga ögon. Spralliga ben. Skitbra. Hoppfullt. Klok som en liten bok.
Kan också hänga ihop med hans ensamma mamma som hade med honom överallt och behövde någon att prata med. Folk stirrade lite när jag kom med min lilla bäbis på ICA och diskuterade om vi skulle ha köttfärs eller kotletter, en eller två liter mjölk. Gick långa promenader och pratade hål i huvudet på bäbisen om han var vaken.
Eller ja det hade han ju förstås redan...5 hjärnoperationer på 6 månader.
Plus den stora ryggmärgsopen.
Hur pallade man???
Hur kunde man gå där och babbla och njuta av den lilla goa ungen.
Jag var som tur var aldrig rädd.
Jag kunde verkligen njuta av varje stund med honom.
Skönt. Det är jag väldigt glad för.
Jag njuter fortfarande av hans sällskap.
Tonåring som han är så är han underbar den ungen.
Tighta var vi. Vi förstår varandra utan att vi säger nåt.
Vi reagerar lika på saker.
Sen följer en enorm kamp. En kamp för att mitt
funktionshindrade barn ska få den hjälp han behöver.
En kamp mot fördomar. Mot mina egna känslor. Mot omgivningens känslor.
Mot trötthet. Mot rädsla. Mot ensamhet.
En kamp att hitta kraft att leva så normalt som möjligt.
Du som inte har ett funktionshindrat barn, kan aldrig ana.
Du som har ett funktionshindrat barn vet precis vad jag menar.
Det var där och då jag skulle ha skilt mig.
Eller förmodligen aldrig gift mig...
Man kan inte tvinga någon att vara delaktig.
Man ska inte leva ensam i ett äktenskap.
Man ska lyfta varandra.
Tillåta varandra att växa och utvecklas.
Man ska måna om varandra.
Respektera varandra.
Man ska leva tillsammans och dela ansvar kring hem och barn.
Det ska bygga på kärlek till varandra.
Viktiga, grundläggande ingredienser som saknades.
Men det var då.
Nu är det nu.
Tre underbara ungar till. Eller fem.
De tre finaste flickorna man kan ha.
Två fina bonuskillar.
En fantastisk man.
Rörigt liv har vi haft, jag och kärleken.
Kämpigt som attan.
Men vi har kämpat tillsammans. Vi älskar vårt liv.
Vi är stolta över varandra.
Vi är stolta över våra fina barn och varandras fina barn.
Vi är vi.
Jag är jag.
Han är han.
Vi har samma kartbild.
Samma mål.
Vi sitter där vid stranden, när vi är någonstans mellan 100 och döden,
och tittar tillbaka på livet.
Vi kommer att vara nöjda.
Vi kanske önskar att vi gjort vissa saker annorlunda,
men vi vet i våra hjärtan att vi gjorde det bästa vi kunde just då.
Recension i halvtid.
Ser bra ut.
Finns mycket gott att bygga på,
nu när vi går vidare
mot nya mål,
nya utmaningar!
Life is good!
Piaf
